Tänker på: Gunnar Asplund

Han måste ha varit en drömmare Gunnar Asplund - arkitekten (1885-1940). När man står på Skogskyrkogården, i Stockholm, och ser ut över dom gröna kullarna, träden som avtecknas skarpt mot himmelen, korset mot skyn så förflyttas man till en annan värld eller kanske till en värld mellan världarna. Han har skapat en plats befriad från tid och rum och det är kanske så det ska vara? En plats bortom det vardagliga, ett mötesrum för adjö och början på något annat. Vackert och drömlikt är det.

Mer stadigt och närvarande ter sig stadsbiblioteket i Stockholm. Stolt reser det sig mot skyn, vackert rödskimrande i solens sista strålar och inne dunkel pampighet. Men lyfter man blicken så lättas det mörka av det ljusa kupoltaket som drar åt sig blickarna och så böcker, böcker vart du än tittar. Han var ju en mästare på det lätta, startade sin arkitektbana i den nationalromantiska klassiska stilen kring 1910, skapade det underbara läroverket i Karlsborg 1918 och blev huvudarkitekt under Stockholmsutställningen 1930. Den som blev en språngbräda för funktionalismen ut i världen. Det lätta, ljusa skulle in och det skapar ett sug i övriga världen efter det nya.

Han är en mångsysslare, formger möbler, ritar biografen Skandia och den sagolikt vackra tillbyggnaden till Göteborgs rådhus - besök och njut! Arkitekturmuseét har släppt en fin bok om tillkomsten av tillbyggnaden - Tiden, platsen, arkitekturen.  Den vackra lampan han skapade 1920 säljs än idag, så skir i sitt uttryck med ett vackert förlåtande sken. Biografen Skandia däremot är pampig, nyklassiskt i stilen med dom egyptiska detaljerna, trendigt efter att Tutanchamons grav upptäckts.Jag upplever att han följer sin väg, sitt egna uttryck och lyckas därför skapa olika saker men alla med sin egna karaktär, alla lika vackra.