Bowlingkungar

Usch, får just nu inte över några bilder alls, vart tar dom vägen? Så vi tittar på något annat och hoppas att jag hittar felet, usch igen!

Förra lördagen så spelades det hejvilt, bowling med 5 glada och visst ska vi göra det igen! Killarna storspelade och jag hängde nästan med, eller... Philip hade bra koll på kloten och gillade servitrisernas rullskridskor, jag var mest glad över att inte behöva jobba där, såg vääldigt svårt ut!

Allas blondin

Det har varit motigt, en kamp med orden och med en människas levnadsöde. En långsam malande berättelse där slutet är känt för oss alla och kanske mest för henne själv? Ett slut precis som hon levt, oklart varför eller hur det gick till, och var hon ensam? Älskad av många men ändå ensam? Boken Blonde av Joyce Carol Oates är ju såklart magnifik. En enastående poetisk saga om skådespelaren Norma Jeane, mest känd som Marilyn Monroe.

Den är jobbig att läsa, inte alls som hennes vanliga böcker med flyt och rymd i berättelsen. Det är trångt, det skär i tonerna och det är bitvis plågsamt att följa med på resan. En resa som tar oss med i det innersta på en längtande människa som bitvis känns vanvettigt ensam. Det tar emot att följa i den sakta nedåtgående spiralen, i hennes sökande efter något?! Något att hålla tag i, något som kanske fäster henne så hårt att hon kan släppa sitt sökande? För det är så det känns, som om hon söker efter något/någon som kan hålla henne kvar på jorden.

Boken är fantastiskt, men jag kommer aldrig läsa om den, något jag annars ofta gör med favoriter. Att få ta del av Norma Jeanes liv, som Oates skildrar är mästerligt men smärtsamt. Boken är verkligen en nutida amerikansk klassisker, något du absolut ska läsa för ingen hanterar orden så skickligt som Oates men att följa med i Norma Jeanes liv en gång till, nej det vill jag inte. Det gädjer mig att det ändå fanns lojala vänner kring henne, men få var dom.

Nu börjar jag läsa något betydligt lättare, den omtalade svenska Cirkeln, har ni läst? Gillar ni?

Grattis!

Grattis finaste Ludvig på 9-årsdagen!

Idag ska vi hurra för dig och fira världens finaste kille, alltid så generös, så glad och med en underbar humor. Tillsammans med hela tjocka släkten ska vi äta tårta, öppna presenter och krama om dig ordentligt för vi är ju så glada att just du finns med oss!

Drömmer vidare

Nedräkning just nu, till att förkylning tar slut, att storstädningen blir klar, till nattjour ikväll, till födelsedag imorgon och till våren med mängder av blommor. Med drömmen om våren i tanken så inköptes en massa fröer, just sånt som blommar sent och långt in på hösten för det var alldeles för skralt hos oss när det började bli mörkt och kallt. Jag saknade luktärter och ringblommor och vart tog krassen vägen? Jag har vanligtvis svårt för orangea toner bland växter men mängder av krasse i en stor hink är ett måste och ringblommor runt äppelträdet barndomsminnen som måste återupplivas. Och så två nya rabatter att planeras, om bara inte rådjuren fanns, då skulle jag ha drivor med rosor, som doftar i vinden när jag går förbi sent om kvällen. Det blir nog rosor ändå....

Skratt och broderskärlek

Helt plötsligt i köket fick S ett nyp  av både Ludde och Osse och förklaringen kom när två stora visade lappen på ryggen: Nyp mig. Det är kul att kunna skriva! Ännu mer skratt och förtjusta rop kom några minuter senare så jag vänder mig om och ser två stora titta på lillebror med överlyckliga ansikten. Den väna mamman säger genast, när jag skymtar lappen på ryggen på Philip, att dom får absolut inte nypa honom. Men med nästan saliga ansikten så pekar dom på lappen där det står: Jag är söt. Med väldigt mjuka stämmor säger dom sen att han är ju så fantastiskt fin, deras lillebror, faktiskt finast i världen. Och mitt i allt sitter föremålet för uppmärksamheten, lugnt omedveten om all den kärlek som snurrar och nästan vibrerar runt honom. Vilken lycka och vad fantastiskt fina dom är alla tre!

I ett turkosgrönt hav

När jag ser på vårkläderna som kommer nu så känns det lite som att dyka från en klippa på Rivieran. Med solen i ryggen rätt ner i dom grönblå vågorna, omgiven av guldglittrande värme med en doft av saltstänkt pinjeskog i luften. Ja jag längtar lite lite efter att resa just nu....Men annars går det ju så bra att starta upp med lite kläder att ta med; aptröjan får Philip, skjorta och byxor till Ludde, t-shirt och hoodie till Osse och ballerinas till mig.

Bara namnet på färgen får ju mig att bli helt till mig: cristal sucre från dom makalösa Repetto. Hur kan man välja färg? Helt omöjligt när det finns precis alla i världen att sukta efter, pasteller och svarta med berlocker? Leopard och siden eller mjukaste mocka? Jaha, man kanske inte ska välja?! Utan bara gå helt bananas och bygga en hel Repettogarderob! Eller väldigt sansat fundera på saken och börja spara pengar, ja just så - då börjar jag spara nu hörni och funderar på saken ; )

Aptröja från fina Minirodini.
Chinos från HM.
Skjorta, T-shirt och hoodie från Scotch and Shrunk.
Ballerinas från Repetto.

I karantän

När fredagen kom så var nedräkningen nästan på noll. Några riktigt slitiga veckor med lite sömn, mkt jobb och förkylningar bakom oss, gjorde att den lediga lördagen med barnvakt och en sovmorgon på söndagen hägrade som en lottovinst. Men kl 15 i fredags så ringde dagis och en dag på stan med långlunch och museikoll på lördagen byttes mot stackars Philip som kräktes. Skaldjursmiddag byttes mot fem vändor i tvättstugan och skön film mot Gladiatorerna. Jösses vad ämlig han var och jösses vad trötta vi var i lördags kväll. Men idag så lite försiktig utelek i snön och lite lite mat, det finns hopp om livet!

Primula i fönstret, definitivt tantvarning men även vårkänslor. Jag är inte kinkig just nu utan grabbar tag i det lilla vårlika jag kan få. Så nu är det primula som gäller och snön syns knappt utanför fönstret, fåglarna kvittrar nästan och snart kommer snödropparna, alldeles snart.... 

Hurra för bloggen - 1 år!

Ja hurra och det är på något vis symptomatiskt att bloggen faktiskt är 1 år och 24 dagar. Den stora dagen rann förbi i vardagskaoset och vilken skillnad mot när jag startade. Då var jag föräldraledig med liten fin som nu är en större fin, men tillbaka på jobb med konstiga tider och ostädat hem, läxor, skridskor och en massa jagande efter bussar. Lika bra men annorlunda.

Det har ju varit alldeles otroligt fantastiskt att få upptäcka en helt ny värld, fylld av spännande människor med en otrolig kreativitet. Bloggar med nya idéer, med roliga inlägg, sorgliga funderingar och en alldeles otrolig mångfald där jag ofta blir överraskad, glad och definitivt alltid får något nytt att fundera på. Så tack till er för att jag fått vara med och tack för alla underbara kommentarer, råd och hejarop under det här året, så väl jag ibland har behövt det!

Så vad händer nu? Jag hoppas ni har tålamod för visst vill jag fortsätta, men som ni sett, det blir inte varje dag för även om idéerna finns så fattas ofta tiden. Det blir lite förändringar, lite omgörning så smått, men fortfarande lika spretigt och lika blandat, för sån är ju jag! Kram,