I underjorden på jobbet

Ja ni ser hur glamoröst det är på mitt jobb. Ser ni min budoir? Längst ner i underjorden, i kulvertarna, där klär vi om. Där har jag suttit och läst och inte velat släppa boken. Där har jag varit redigt trött efter nattpass på akuten, gäspat och sagt godmorgon till de pigga som börjar sin dag. Där har jag gråtit när det varit riktigt sorgligt och där har vi skrattat mycket.

Rolig lunch med jobbkompisar som alla är så snälla, roliga och fina. Philip tjoade rejält men släppte sina höga toner till slut och somnade, något röd i ansiktet. Väldigt kul att få höra allt som händer, känns väldigt avlägset och som om jag glömt allt jag lärt mig.

Jag är såå nervös inför två jobbpass i maj, två heldagar och tänk om jag gör fel. Om jag inte minns, om det blir riktig tokigt? Ja sånt tänker vi på, allihop på jobbet när vi varit borta en tid. Det får ju inte bli fel, det får ju inte gå fel. Det är viktig att det blir rätt, utrymmet för fel finns inte när det handlar om människor. Människor som är sjuka, anhöriga som är oroliga, det är ju också det som gör mitt jobb så fantastiskt. Att få vara där och ha möjlighet att hjälpa till. Fantastiskt att jobba på sjukhus, jag brukar alltid försöka övertala människor att byta karriär och komma över till oss inom vården - går väl sisådär. Men roligt är det.

Roligt när vi kom hem var ett litet sött paket i brevlådan med ett finfint foto, tack för tips Weronica. Nu ska ram fixas och sen upp på vår vägg där vi har ramhyllor med samling av kort, foton och teckningar. I övrigt så tokstressade jag iväg till fotbollsträning, väl framme helt tomt och vi var 30 min för tidiga. Svårt med minnet, hur blir det när jag ska jobba...