Höstguld

Sanslöst vackert morgonljus tidigt idag. Guldtoner som sträckte ut sig i vår trädgård och genast blev dagen lite skönare. Philip sjuk och inte helt nöjd med tillvaron. Vid ett av gallskriken såg jag nog en av orsakerna varför - en ny stor kindtand upptill och nertill, lilla hjärtat, inte ens nappen var bra. Så ingen jour ikväll på akuten för min del och inget namngivningskalas för Philip att gå till. Minikusinen som vi ska fira idag får nöja sig med dom stora ikväll och det blir säkert riktigt kul!

I trädgården fortsätter det att blomma - nävor, solrosor och otroligt nog även Winchester Cathedral, som är spräckligt rosacerise i knopp för att slutligen bli alldeles skirt snövit i full blom - och doften! Tänk att blad kan vara så vackert?! Alla former och storlekar som nu skiftar i rött och guld, som kryddorna i basarerna i Marrakech, som ur Tusen och en natt. Vilken tur att vi har olika årstider!

Happy Horrible Halloween!

Vad ska ni hitta på ikväll? Eller när sjutton ska man fira? Överallt utom här så firar man ju den 31a, men firar vi till helgen? Ja dom där stora problemen...Må så gott oavsett.

Uttryckningar

En helg med uttryckningar på alla sätt. Jobb på akuten, hemma fina Philip med feber och två stora som crawlade som kungar på simskola - äntligen förstod dom vitsen med simglasögon! En fin man som stretade på med febervarm liten när jag tog hand om febervarma stora på jobbet.

Så nu ikväll, knak under middagen och ut trillade en av Luddes tänder, lite förvånade var vi allihop och mest Ludde. Sen trötta fina och en Philip som absolut inte ville vara med på bild, en Osse som tröttskrattar i sängen och jag är såå glad att få krama och pussa.

Hoppas ni alla haft en skön helg!

Som ett brev på posten

Precis i rätt tid, rätt in i brevlådan damp boken ner. Jag var ju lite vilsen igår när bokhögen var genomläst och småpanik började infinna sig när jag faktiskt inte hade en ny på lut. Jo ja jag vet, jag har ju en Kate Morton, och så den hemska hemska Stäppvargen av Herman Hesse - som jag börjat på typ fyra gånger. Tro mig, jag kommer aldrig läsa den, en sån genomusel början förtjänar ingen tid och varför är den en klassiker?? Snälla kan nån förklara?

Men boken som trillade hem till mig -  The Donor av Helen Fitzgerald, kommer straight från The English Bookshop och är månadens skönlitterära bok. Den verkar handla om en man och hans 16-åriga tvillingdöttrar som båda blir sjuka och behöver en ny njure, gissa om deras typ är ovanlig? Vem ska han rädda? Jag hade aldrig i livet valt denna bok så det ska bli jättekul att få läsa, det är ju lite det som är vitsen med den här bokklubben för min del, att få ta del av böcker jag kanske inte skulle hitta eller välja annars. Spännande och jag tror att den är usel, ha ha, så jag hoppas att jag har fel! Har nån av er läst den? Vad tyckte ni?

Tidningsmani

Tänk att det är så fantastiskt med tidningar. Jag gillar känslan när jag vänder på bladen, förväntan innan jag öppnar tidningen, bilderna som får tankarna att rusa iväg. Att faktiskt få hålla den i handen, riva ut sidor som jag gillar efter en tid, att plocka fram och fundera och få nya idéer. Jag kan absolut läsa DN och Svd på nätet, snabbtitta i Resumé och kika i nätexemplar av Vagabond och RES. Men absolut inte sluta köpa pappersexemplaren. Dom fina, glansiga inredningstidningarna, om dom grönaste växterna, om senaste modet och dom intressantaste reportagen - dom vill jag ha i handen.

Så himla bra är den, boken Back roads av Tawni O'Dell. Ännu en svart historia om en familj i sönderfall, ni vet - precis som jag gillar. En yngre variant med Oates svärta, fast med en tvist av humor och kanske lite mer ömhet. Inte så obönhörlig utan en lika rasande tragisk historia men med värme. Vi får följa Harley, en tonårskille som försöker hålla ihop resterna av den familj som en gång varit. Han och dom tre systrarna lever i ett kaos, i tomrummet efter mammans mord av deras far. Trots detta är boken rolig, Harleys tankar är helt egna och totalt överraskande, och det är nog signifikativt för hela berättelsen - förvåningen när lager efter lager hos personernas gestalter tas bort och till slut finns endast sanningen kvar. Och den är mörk.

Det är en sagolik bok, den kom ut redan 2000 och jag fick tipset från Bokhora, såklart! Det är författarens debut och hon har nu gett ut ytterligare tre så jag kommer ju definitivt beställa mer. En storfavorit som tydligen även varit Oprahs månadsbok, om det nu är bra?! Men Tawni O'Dell, herrejösses vad hon kan skriva - absolut favorit! Läs och om ni redan har gjort det, vad tyckte ni?
Eller gärna andra boktips från er för nu börjar jag på en omläsning - Wuthering Heights av Emily Brontë.

Bellinis och Byredo

Sanslöst fantastisk kväll med underbara vänner. Finaste fina som planerat och fixat, Bellinis och min favorit som jag suktat så länge efter - Gypsy Water från Byredo. Så nu är jag hes och doftar underbart, lycklig efter en superkväll med en massa prat, mera champagne på Grill Ruby och mat från himmelen. Det blir inte bättre än så här! Så tusen tack för något så oväntat och alldeles överraskande, rätt in i mitt hjärta. Tänk att ha så fina vänner.

Just nu här hemma skrålande röster, lego, playstation och fotboll i en salig röra. Barnens kompisar är här och det leks överallt. Sen uppladdning inför min kommande jobbvecka, tio dagar på raken så här gäller det att hålla tungan rätt i mun så badkläder, gympa och tennis funkar med läxböcker och utflykter på dagis. Ja ni vet ju förstås, ni har ju det precis likadant - så heja och tänk att det faktiskt är ganska mysigt för rätt var det är så dyker kanske en Bellini upp, precis i rätt tid.

Från stalker till surprise

Inte hinner jag med allt som jag vill, veckorna springer iväg och inte blir det lika mycket blogg som innan.Hur hinner ni alla? Jag är så imponerad för hos oss är det lördag och sen helt plötsligt lördag igen! Den här helgen är vi hemma, inga fina fyrtioåringar att fira men barnen målar, vi har varit vid höstbrasan och eldat ris och grillat korv. Nu tar vi sats för fix av vinterskor/mössor/vantar med tre fina,

Där kom jag av mig för igår fick jag ett knäppt sms som talade om att jag skulle infinna mig ikväll på Cadierbaren, något som jag ignorerade och tänkte att det var kanske en störd patient som ville få kontakt (sånt händer). Men imorse forsatte smsen att komma och jag var väääldigt kort i mitt svar. Men nu säger min man att jag ska infinna mig på Grand Hotel kl 18.45, punkt slut. Eh jaha, så då ska jag tydligen dit, kan bli intressant....Må så gott alla, rapport imorgon eller så får ni höra om mig på Efterlyst!

I en förtrollad värld

Fredag och det är klart vi tänker på växthus?! Det gör ni väl, eller är det bara jag som inte kan låta bli att tänka på små viktorianska hus, med vackra sten och trädetaljer. Med glas som glittrar i solen och mörka kvällar med frosten runt knuten men inne citrondoft och flyktig lavendel. Jag vill såå gärna ha ett litet litet hus, det behöver absolut inte vara stort. Med ceder eller molnvita detaljer? Jag svävar iväg och glömmer att det absolut inte passar på vår tomt? Med funkisräta linjer från 1947 med liten gräsmatta och liten skogsbacke i bakkant, hur blir det?  Med priser som får mig att tänka på jordenrunt resor och med skötsel och underhåll...

Men ändå, att få stå där och plantera i strilande regn, att sitta ner och dricka ett glas vin medan jag funderar på vilka lökar jag sätter till hösten. Att få njuta av tomatdoft och underbara pelargonsticklingar, det måste ju vara himmelriket. Några andra himmelriken som jag också har på min vill göra lista är ju trädgårdsresorna.

Tänk att få besöka Piet Oudolfs fantastiska trädgårdsrike Hummelo i Holland eller Sissinghurst vita trädgård. Att vandra runt på Chelsea Flower Show eller svänga förbi Sussex i Storbritannien och bo några dagar på den underbara gården Sussex Prairies. Där två eldsjälar har skapat en fantastisk trädgård med inspiration från Oudolf, vackra rum och lika vacker omgivning där allt planterades så sent som 2008. Det är vidunderligt vackra bilder i senaste Gardens Illustrated - makalösa planteringar som skapar habegär, dit vill jag också!

Trädgårdsbilder ovan från Sussex Prairies, översta växthuset från Alitex och det undre från White Cottage.

Tänker på: Jockum Nordström

Dom egensinniga blyertsteckningarna, figurerna som skymtar bakom färgerna, den alldeles egna världen som vi får kika in i. Jag tänker på den fantastiske Jockum Nordström och hans underbara konst. Det går inte att förhålla sig oberörd eller att titta utan att känna. Han visar upp scenerier, små embryon till situationer där betraktaren själv får fylla i resten. Vi får måla vidare, slutföra med vad som egentligen händer eller kanske vad vi tror kommer att ske? Det är dova färger och mörka vrår i våra psyken blandat med barnslig glädje och lustfyllda utrop.

Jockum föddes 1963, tillbringade en del av sin barndom i en söderförort till Stockholm  och han har sedan många år haft sin ateljé och hem i Högdalen, även det söder om söder. Grundutbildning fick han på Konstfack och sedan dess har han provat på det mesta; att skriva böcker - Sailor och Pekka, det har blivit fem nu och under en tid arbetade han även för Kamratposten. Skivomslag till Caesars Palace, utställning på MoMA och senast i våras underbara målningar gjorda i samarbete med sin livskamrat Karin Mamma Andersson.

En dag kommer jag och Back to the land titta på varandra. Snegla lite vid frukost, längta vid lunch och bara njuta av varandras sällskap till middag. Jag ser fram emot det, ser verkligen fram emot det...

Hösttoner

Alla ute tillsammans - kickbike, studsmatta, lövkrattning och en massa sandkakor. Kashmirnävan blommar och det knoppar fortfarande på den rosa höstanemonen. Nästan friska hela bunten och ikväll iväg på en ny 40-årsmiddag. Vi har laddat med presenter och det kniper bara lite i hjärtat, för dom senaste två veckorna har det varit mycket hejdå till Philip så idag har han inte velat släppa mig. Men imorn då ska vi bara mysa non stop och hålla hårt i varandra, alla fem!

Tre tips - only for you!

Ja den var ju precis så bra som jag förväntat mig - Little Bird of Heaven av Joyce Carol Oates. Ett fyrverkeri i svärta, våld och passion och samtidigt en berättelse om längtan. Krista och Aron lever i skuggan av deras fäders gärningar och liv. Arons mamma Zoe hittas mördad och misstankarna går till den brutale exmaken eller hennes älskare - Kristas pappa. Ingen dömd men i den lilla småstaden Sparta är domen tydlig, ingen rök utan eld och alla drar sig undan, livet förändras.

Joyce Carol Oates

Vi får följa Krista, se hennes beundran för sin far och hennes kamp för att finna sig i det nya livet. Det är svart, en saga i mörka toner där Kristas förälskelse i Aron på avstånd får oanande konsekvenser. Att läsa boken är lite som att åka med en bergochdalbana, en tur som obönhörligt maler vidare och det finns ingen chans att dra sig ur, att sluta, utan jag läser nästan oavbrutet tills det bittra slutet. Ett alldeles oväntat och oönskat slut som, när jag lugnat mig, såklart är det helt rätta. Det är ju så med Oates, att sockervadd och bubbelgum, slisk och klet hör inte hemma här utan en obarmhärtig saga går mot sitt slut och det enda som räddar mig från att gråta är att det är så självklart och så vackert.

Något helt annat och definitivt lättare är Divergent av Veronica Roth. En urban fantasyhistoria om ett samhälle (Chicago i framtid) uppdelat i 5 fraktioner med olika signaturegenskaper ex öppenhjärtlighet, djärvhet etc. Vid 16 -års ålder får nu Beatrice välja var hon hör hemma, valet blir oväntat och konsekvenserna många. Boken är en första del i en planerad trilogi (som vanligt, cash is king) och påminner mycket om Suzanne Harpers serie Hunger Games, som jag skrivit om tidigare. Trots likheter så är det en underbar verklighetsflykt, ingen svärta eller ångest i sikte utan endast en riktigt bra historia utan konstpauser med ett intressant persongalleri och en massa action. (Det lät ju riktigt mossigt!)

The Imperfectionists av Tom Rachman är då snarast motsatsen, elegant med många tvister och vändningar så det gäller att inte ha för bråttom. Miljön är Rom och vi får följa en tidnings öde, fyllt med fint skildrade porträtt där varje kapitel nästan är som en liten novell. Inte lika fängslande som Little Bird of Heaven och absolut inte så krävande själsligt men en utmärkt bok att ta med på resan.


Vi vadar i virus annars här hemma, imorn är dock alla barnen friska för första gången den här veckan. Det har varit nätter med nässpräy, hosta och att sitta ute i kylan på altanen. Fantastiskt, tänk att krupp kan släppa på kyla och vad mysigt det kan bli när man räknar stjärnor samtidigt, finaste Osse.

Tänker på: Nick Brandt

Det är som allt stannar till ett slag. Som om ljudet tystnar, luften tätnar och tiden försvinner. Jag tänker på bilderna, fotona som Nick Brandt tar och själv beskriver som porträtt. Porträtt av djur som sakta försvinner från Afrikas vilda liv, som långsamt utrotas och kanske en dag inte finns kvar. Han är en makalös fotograf, regissör i botten, vilket kanske speglas i hans bilder? Det känns så mycket mer än bara ett foto, det känns som ögonblick vi får dela med djuret, fångat i ett poetiskt ingenmansland. Färg och ton som påminner om svunna tider och samtidigt helt tidlöst. Så vackert.

Född 1966 i London, studerade målning och sedan film på St Martins School of Arts. 1992 åker han till USA och under dom närmsta åren regisserar han videor till olika popartister bl a Michael Jackson och det är just när han jobbar med dennes Earth Song 1995 som han faller för Östafrikas djur och landskap. Det tar sin tid innan han hittar den uttrycksform som bäst fångar Afrikas själ, som bäst beskriver den värld som går under mitt framför våra ögon.

Den första boken i en trilogi är On This Earth med foton tagna mellan år 2000-2004, där bl a författaren Alice Siebold skrivit en introduktion. Bilderna beskriver ett paradis, detta som kontrast mot kommande andra bok A Shadow Falls, där en jämförelse gjorts med en kärlekshistoria utan ett lyckligt slut. Afrikas djur går under när människan tar över. Den sista delen är under arbete just nu och planeras att ge ut 2013, då eventuellt med titel On this Earth A Shadow Falls - cirkeln är sluten.

I september 2010 startades Big Life Foundation av Nick Brandt, en ideell organisation vars syfte är att bevara Afrikas djurliv och ekosystem. Hans foton får oss att reagera och ha en möjlighet att påverka innan det är för sent. Dessutom så har vi tur, just nu - från 7 oktober till 8 januari 2012 pågår en fantastisk utställning med 60 av hans unika bilder, hängda speciellt för Fotografiska Museet i Stockholm. Ett besök är ett måste, en möjlighet att resa i tid och rum, att få andas savann och fuktig lerjord, stekande hetta och att få möta Nick Brands underbara skapelser.

Alla foton tagna av Nick Brandt.