Så synd att påsken säger hej då. Bort med färgglada fjädrar, målade ägg och skimmer i guld och ärggrönt. Livet blev lite gråare meddetsamma, regnet hänger i luften och jag tröstar mig med att just idag så flyttade blåmesen in i holken framför köksfönstret. Små och ömtåliga ser dom ut, det lilla paret när dom samlar till sitt nya bo. Snabba vingslag, ivrigt fladdrandes, tillsammans. Tillsammans är även Philip och jag, som ett litet spöke med hosta och ögoninflammation, vit i ansiktet efter den utsmetade medicinen. Det kliar, men han är tålig så vi ligger tätt tätt intill varandra i kojan vi byggt. Jag hör hans snabba lätta hjärtslag i den mörka kojan, känner hans varma kind och kalla hand mot mitt ansikte; mamma mörkt? Ja mörkt och mysigt. Mamma, mysigt säger han och kryper ihop under täcket. Så ligger vi bredvid varandra i en evighet eller kanske i en sånt där ögonblick där jag vet att stunden etsar sig fast för alltid.
Påskäggsjakt, blomplantering, äggmålning, utelek, spel, presentinslagning, middagar, familjemys, feber, så var påsken hos oss, hur hade ni det?
Så gott med lite mys - den största fördelen när barnen är sjuka är ju just att man får myspysa lite extra så där. :-)
SvaraRadera