19 april 2012
En dam i allra högsta grad
Det tog tid, lång tid med uppehåll att läsa damromanen Spill av Sigrid Combüchen. Den ska ju såklart inte avnjutas på tunnelbanan eller i väntan på buss utan snarare under en lång eftermiddag, stilla sittandes på ett åldersstiget konditori. Men nu är det vårvinter, kallt och långt bort från värmande strålar. Värmer gör boken dock med ett livsöde, den unga Hedwig som i ett 30-tals Stockholm försöker fånga och forma sitt liv.
Det är skikt, lager av sinnrikt veckade ord, snillrikt lagt omlott, över och under i vindlande turer. Det vindlar för mycket för min del, Combüchens blinkningar till sig själv och läsaren är kanske inte sånt som fångar mig. Boken startar med ett brev, från Hedwig själv till författaren. En slags symbios utvecklas och vi får följa den unga Hedwigs färd mot mognad och författarens kanske orättvisa dom Hedwigs liv. Det är en berättelse om könsroller, om osagda ord, svek och självklart kärlek. Allt som jag verkligen tycker om och vanligtvis går igång på, men kanske är det alla orden, alla detaljer? Så knivskarpt skildrat, så skickligt men också så omständigt. Såklart ska ni läsa boken för orden är dom vackraste, och Combüchen är enastående men ge den tid och en plats som skänker den rättvisa.
Två böcker till av Sigrid Combüchen som jag garanterat kommer läsa: Byron från 1988 och Korta och långa kapitel 1992, och kanske ännu fler? Har ni läst? Gillar ni?
Svartvita bilder lånade från Stockholmskällan, bild på författaren taget av Helen Ingelsten, tack för lån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tyckte mycket om Spill, men det var en riktig utmaning. Man tvingades stanna upp när man ville läsa vidare. De långsamma detaljerade passagerna när man bara ville veta hur det gick. Man fick liksom anpassa sitt lästempo till författaren och "läsa med" henne och inte primärt utifrån sig själv. Helt klart en annorlunda läsupplevelse som kräver sin läsare.
SvaraRaderaHar inte läst något av henne men nu blev jag lite nyfiken! :-)
SvaraRaderaSpill var vår läsning i bokcirkeln då vi sågs igår kväll! Dock hann jag inte riktigt klart (det var det bara en av oss som gjort). Men det blev ändå en givande kväll, för vi den gav mycket att prata om. Jag tycker om att läsa levnadsöden, men som du skriver var det lite omständigt. Vi diskuterade bl a kvinnoliv och könsroller, om vad som är värt något i livet och vem som sätter ramarna för det. Vi pratade C:s författarskap och språk. Och läste tidningarnas öööversvallande recensioner och kände att där var inte vi riktigt. Men jag fortsätter med boken, den ska få sin tid!
SvaraRaderaJag har läst Korta och långa kapitel, men det var ett halvt liv sedan så jag är inte riktigt kapabel att göra några jämförelser... Men har för mig att jag gillade då!