I drömmarnas trädgårdar

Det känns ju lovande att trenderna på Chelsea Flower Show i år var väldigt mycket gräs, vilda blommor och cottage gardens, passar mig alldeles utmärkt! Jag har beställt gräs till min nya rabatt ( numera kallad den svåra! ) finaste calamagrostis bracytrichia - diamantgräs, som jag ser framför mig vaja i vinden, med lite frost som glimmar på senhösten, fanns inte inne och det fanns inte rudbeckian Virgin heller, Piet Oudolfs framodlade snövita exemplar som verkar riktigt svår att få tag på, kanske senare i sommar, hoppas! Men i väntan på det och i väntan på att jag själv får vara med på CFS så tittar jag igenom bilderna från årets show och som vanligt alldeles fantastiska trädgårdar med underbara växter.

Best in show blev The Brewin Dolphin Garden designad av Cleve West, en fantastisk skapelse med murar, klippta häckar och mysticism. Det delades ut en hel del guldmedaljer bl a till en av mina favoriter; Homebase Teenage Cancer Trust Garden - skapad av Joe Swift och egentligen inte alls i min stil. Mer modern med sten och cederträ i kombination med rosttoner och vattenfång, alldeles suverän och full av detaljer som känns överraskande. Trädgården The L´Occitane Immortelle Garden av Peter Dowle är också helt magisk, han har velat fånga ön Korsikas växtliv och flyttat det till Chelsea. När jag ser bilderna känns det som stranden är i ryggen med solvarma berg bakom mig, Korsika är en av min favoritplatser, underbar natur!

Nästa år är jag på plats för CFS, garanterat, äntligen min tur och som jag och M ska kika runt, sen blir det väl lite annat i London också...Då är det även jubileum, CFS firar 100 år så det kommer säkert vara helt galet mycket folk och lika galet många blommor, vi kanske ses där?

Bilder lånade från tidningarna The Guardian och The Telegraph, tack!

I pärlornas land

Under fötterna, på bordet, i väskan, bland kläderna ja överallt tar dom sig in; pärlorna. Vi har en pärlfrenesi hos oss just nu. Det trixas och fixas. Vi letar på nätet efter mönster och bilder och mest populärt är ju såklart SuperMario med kompisar och fiender. Blått, rött alla nyanser och alla möjliga former. Det gråts en hel del också, tårar när små händer får tag på nästan färdiga figurer, ledsna miner när det inte blir precis som man vill, för det är ju alldeles solklart i huvudet hur det ska se ut! Och så när inte pärlorna vill...Men när det plötsligt stämmer, när molnet kommer fram och svamparna tittar tillbaka då jublas det och planer smids. Vilken figur som är bäst och vilken som vinner över vem och vad blir nästa mönster att fånga, det tar aldrig slut, så bra!

Tänker på: Helena Blomqvist

Som ett sagolandskap, ett oändligt hav med våra innersta drömmar öppnade för beskådan. Som ett hemligt skrin till brädden fyllt med tankar, känslor och fantasier. Jag tänker på den alldeles vansinnigt begåvade fotografen Helena Blomqvists underbara foton. Bilder där hennes drömmar och kreativitet tar plats och vi får ta del av allt det underbara. Rum efter rum med otänkbara kombinationer, med apor och magnolia, med hav och helvete. Det finns ett svart stråk som löper genom det söta. En obehaglig liten förnimmelse om att inget är beständigt, allt är förgängligt och kanske är det just det som tilltalar mig? Det mörka, det alldeles ensammaste svarta tillsammans med det skiraste vackra.

Jag minns fortfarande hur jag drabbades av hennes foto, hennes komposition. Det var 2009 och postern för Stadsteaterns produktion av Bröderna Lejonhjärta. En alldeles förtrollande bild, en scen som jag sen letade efter i föreställningen - förgäves. Körsbärsträdens blommor och bergen i bakgrunden, den strama sjuksängen med det gråa barnet och så ljuset, starkt strilande som en nåd från ovan. Fortfarande lika vacker.

Helena Blomqvist föddes 1975 och studerade på Fotohögskolan i Göteborg 1997-2002, sedan dess har hon haft flera utställningar och finns bl a representerad på Moderna Museet i Stockholm. Hon har i intervjuer berättat att hon alltid startar med en skiss för att hinna fånga sin bildidé, sen börjar det mödosamma scenografibygget. Dockor, apor, kostymer och modeller som byggs upp, vänds och vrids på innan fotograferingen börjar, sen startar sammanfogningen i datorn. En vision som växer fram med bilder tills den slutgiltiga versionen står klar och locket till hemligheterna kan tas av.  Just nu pågår en en utställning på Fotografiska Museet - Stories from Another World fram till 3 juni så skynda skynda!

Alla bilderna skapade av Helena Blomqvist.

Stoppa pressarna!

Här kommer jag vara ikväll och det blir nog alldeles fantastiskt, Scenen Pipersgatan 4 i Stockholm, häng med du med?! En helt nyskriven pjäs av Erika Blix, framfört av Teater Bulldog - En groda i en brunn vet inget om havet. Klockan 19 ikväll sitter jag där förväntansfullt och nej bilden ovan har inget med pjäsen att göra : )  Men här under finns all info, ses där, kram!

Ou la la!

Ja det var ju precis så otroligt man kunde tänka sig. Två fantastiska kompisar, underbar mat, sol, champagne, museer och en massa prat om allt. Världens bästa helg med ett otroligt flyt - finfint hotell, supergod middag första och andra kvällen, vi startade med le China, en restaurang/nattklubb i dekadent 20-tals stil från Shanghai. Underbar mat och drinkar, åk dit och tack till M för det toppentipset! Andra kvällen var vi och alla andra fransmän på Bouillon Chartier, rustik fransk mat med en massa känsla, går inte att boka.

Dessemellan hann vi med både Sacre Coeur och Notre Dame, Colette och Gallerie Lafayette, Louvren på utsidan och en underbar Matisseutställning på Centre Pompidou. Jag dreglade på Ladureée, suktade efter alla vackra blommor och njöt av all god champagne vi lyckades få i oss överallt, ja ni förstår ju det kunde inte bli bättre! Vill vi åka igen? Absolut och så snart som möjligt, Italien? Eller har ni några förslag?

Malin och Malin, jag utan glasögon för en gångs skull.

På flyget, laddade för Paris - jag och Karin!

Paris, mais oui!

På väg, äntligen Paris och vi ses om några dagar! Nu blir det bara ouh es kil jå lö byrå dela påst och en massa med andra ytterst användbara fraser från gymnasiefranskan, wish me luck! Ha en fantastisk fredag och en riktigt skön helg, och ni vet ju redan nästan allt om resan, kommer ni ihåg?

En dam i allra högsta grad

Det tog tid, lång tid med uppehåll att läsa damromanen Spill av Sigrid Combüchen. Den ska ju såklart inte avnjutas på tunnelbanan eller i väntan på buss utan snarare under en lång eftermiddag, stilla sittandes på ett åldersstiget konditori. Men nu är det vårvinter, kallt och långt bort från värmande strålar. Värmer gör boken dock med ett livsöde, den unga Hedwig som i ett 30-tals Stockholm försöker fånga och forma sitt liv.

Det är skikt, lager av sinnrikt veckade ord, snillrikt lagt omlott, över och under i vindlande turer. Det vindlar för mycket för min del, Combüchens blinkningar till sig själv och läsaren är kanske inte sånt som fångar mig. Boken startar med ett brev, från Hedwig själv till författaren. En slags symbios utvecklas och vi får följa den unga Hedwigs färd mot mognad och författarens kanske orättvisa dom Hedwigs liv. Det är en berättelse om könsroller, om osagda ord, svek och självklart kärlek. Allt som jag verkligen tycker om och vanligtvis går igång på, men kanske är det alla orden, alla detaljer? Så knivskarpt skildrat, så skickligt men också så omständigt. Såklart ska ni läsa boken för orden är dom vackraste, och Combüchen är enastående men ge den tid och en plats som skänker den rättvisa.

Två böcker till av Sigrid Combüchen som jag garanterat kommer läsa: Byron från 1988 och Korta och långa kapitel 1992, och kanske ännu fler? Har ni läst? Gillar ni?

Svartvita bilder lånade från Stockholmskällan, bild på författaren taget av Helen Ingelsten, tack för lån.