Tisdag på akuten

Det var en helt vanlig tisdag på akuten, lite lunginflammationer, magont och några larm med tryck över bröstet och domningar i benen. När sökaren pep så la jag ifrån mig medicinlistan och tog med mig kandidaten till akutrum 1. Rapporten från ambulansen som kom var ett stille, hjärtat hade stoppat och återupplivning pågick. Det var allt, ingen ålder, kön eller hur länge det pågått.

Det är svårt att förbereda sig eftersom det kan röra sig från tidigare frisk 30-åring till multisjuk 80-åring, och behandlingarna är inte alltid helt lika. En yngre person tål oftast mer, har mindre mediciner som kan påverka i kroppen och så vidare.

Vi ringde in narkosen och när ambulansen kom några minuter senare så stod vi uppradade i akutrummet och väntade, kandidaten var blek och sammanbiten, jag klappade honom på axeln. Båren rullade in och en febril aktivitet startade. Först rapport från ambulanspersonal: Man 65 år som fallit ihop på gatan för ca 20 minuter sedan, återupplivning startad omedelbart av sjuksköterska som råkat gå förbi.

Patienten var blek, okontaktbar, ingen egen hjärtaktivitet. Togs över till båren och kopplades om till vår defibrillator som genast startade, ingen effekt. Vi påbörjar hjärtkompressioner, nålar sätts och intravenösa läkemedel ges, ny defibrillering - ingen hjärtrytm.

Så fortsatte det tills vi slutligen var tvungna att ge upp och patienten förklarades död. Det blev jag som ringde till hans fru. Hon sa att det var fel, fel eftersom hennes man hade åkt iväg med bussen för att handla mat. Hennes man skulle förbereda middagen hemma och framför allt så hade de ju precis köpt en lägenhet på Teneriffa. De hade ju sparat, väntat och nu hade mannen precis blivit pensionär. Det var ett väldigt sorgligt och smärtsamt samtal.

Så denna tisdag hoppas jag att vi alla gör det vi längtar efter - litet eller stort. Att vi inte väntar för livet är skört och det är väl det jag tar med mig från jobbet. Att det inte alltid är någon annan som drabbas utan ibland händer det mig.