Det har varit motigt, en kamp med orden och med en människas levnadsöde. En långsam malande berättelse där slutet är känt för oss alla och kanske mest för henne själv? Ett slut precis som hon levt, oklart varför eller hur det gick till, och var hon ensam? Älskad av många men ändå ensam? Boken Blonde av Joyce Carol Oates är ju såklart magnifik. En enastående poetisk saga om skådespelaren Norma Jeane, mest känd som Marilyn Monroe.
Den är jobbig att läsa, inte alls som hennes vanliga böcker med flyt och rymd i berättelsen. Det är trångt, det skär i tonerna och det är bitvis plågsamt att följa med på resan. En resa som tar oss med i det innersta på en längtande människa som bitvis känns vanvettigt ensam. Det tar emot att följa i den sakta nedåtgående spiralen, i hennes sökande efter något?! Något att hålla tag i, något som kanske fäster henne så hårt att hon kan släppa sitt sökande? För det är så det känns, som om hon söker efter något/någon som kan hålla henne kvar på jorden.
Boken är fantastiskt, men jag kommer aldrig läsa om den, något jag annars ofta gör med favoriter. Att få ta del av Norma Jeanes liv, som Oates skildrar är mästerligt men smärtsamt. Boken är verkligen en nutida amerikansk klassisker, något du absolut ska läsa för ingen hanterar orden så skickligt som Oates men att följa med i Norma Jeanes liv en gång till, nej det vill jag inte. Det gädjer mig att det ändå fanns lojala vänner kring henne, men få var dom.
Nu börjar jag läsa något betydligt lättare, den omtalade svenska Cirkeln, har ni läst? Gillar ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar