Tänk att det faktiskt fungerar, små pyttefrön som hålls hårt i varma, ivriga händer. Ivriga efter blommor och färger, snabbt ner i jorden, fyra fem frön åt gången, allt i en salig röra och är det klart nästa vecka kanske? Nähä, men veckan efter det? Men till slut kommer dom, huller om buller, omlott och i kringelikrokar till tre stolta killars förtjusning, dom allra vackraste blommorna.
Så fantastiskt när våren startar, att gå ut tillsammans och ta fram fröpåsarna som dom valt själva, ta fram jord, spadar och fundera lite kring vart blommorna kommer att trivas. Jag får hålla mig tillbaka för visst vill jag tycka och visst vill jag veta bäst, men det är klart att luktärter och ringblommor blir jättefina tillsammans?! Orangea toner med kallt blåröda omslingrade under äppelträdet och klart det är alldeles sagolikt med mängder av krasse på altanen, små fina groddblad som sakta kastar sig ut i ljuvligt doftande krasse. Nej, jag gillar inte orange i trädgården, inte klargula eller brungula toner men det är bara att kapitulera, för som Osse säger; vi bor också här!
Så jag njuter nu när jag tittar ut från mitt nya sovrumsfönster, för utanför vajar solrosorna, höga och stolta. Ringblommorna doftar sommar och sista krassen lyser i vasen, vid frukosten, så tack snälla barn, tack för att allt är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar